Räsercykel – träning inför tävling.

I onsdags var det dags for ännu en tvångskommenderad ledig dag från jobbet (pga att mitt projekt blev hastigt inställt) och vad passar då bättre än att dedikera dagen till ljuv träning. I måndags, då jag också var ledig så fick jag äntligen prova på att åka räsercykel för första gången (Patriks gamla) och det hade givit mersmak. Då blev det 60 km på landsbygden utanför München i någorlunda lugnt tempo så nu ville jag öka distansen till det dubbla samt också tempot för att se om det fortfarande är kul. Jag tog lite sovmorgon på morgonen och efter en kyckling- spaghetti frukost så kände jag mig laddad för att gränsla gula faran igen. Genom stan gick det lugnt dels för att det fortfarande var blött pa marken efter nattens regn (jag har fortfarande inte fått någon känsla för hur de smala däcken greppar på våt asfalt) och jag hade ocksa lite skavsar i rumpan (sadeln är betydligt mer obekväm jämfört med min mountain bike) och sen ömade också nacken lite oroväckande. I måndags så fungerade inte växlarna riktigt som de skulle så det fanns i princip bara 1 lågväxel att ta sig uppför backarna med. Nu, efter den första lilla 13%-iga backen visade det sig att Patrik hade gjort ett bra jobb med att justera växlarna for de funkade fin fint. Väl ute ur stan och på bilfria gator så började jag trampa på lite fortare och jag valde som mål att ta mig till Holzkirchen, visserligen så var en distans runt 120 km målet med det hjälper att även ha ett geografiskt mål på horisonten.

 

Klar för avfärd!

Klar för avfärd!

Den största skillnaden mellan att trampa räsercykel mot mountain bike är själva trampfrekvensen. När jag åker mountain bike så ligger jag nästan alltid på högsta växeln och segdrar med hjälp av de stora övre benmusklerna medans på räsercykeln trampar jag mer än dubbelt så fort vid samma hastighet. Varför det blev på detta viset vet jag inte mer än att sadel- trampgeometrin på cyklarna skiljer sig mycket och då också ben geometrin. På mountain biken sitter jag ungefär 12 cm bakom och lägre mot trampinfästningen med en större vinkel mellan över och underben, medans pa räsern mitt över, högt och med en med en mindre vinkel. Det känns som om jag använder mer av de främre musklerna mot knät mer på räsern. Det värsta är dock den högre trampfrekvensen som gör magen lite orolig innan den vänjer sig. En annan stor skillnad mellan cyklarna är vikten och framför allt rullmotståndet som är till stor nackdel för mountain biken, inte undra på att jag tidigare bara har orkat hänga på Patrik ett par mil när han drar på.

När jag hade passerat 30 km så började det ömma rejält i baken och vid vägskälet mot Schäftlarn bestämde jag mig för att köra på den stora nittio vägen istället för försöka leta mig fram på småvägar (jag har insett mina bristande kunskaper i den Bayerska landsbyggdens lokalkänedom så det är bäst att hålla sig till de stora vägarna. Vägrenen var smal och bilarna kom fort så det kändes faktiskt lite olustigt att cykla, speciellt när de stora lastbilarna körde förbi. Redan på morgonen hade jag räknat med att jag kunde hamna ute på en hårt trafikerad väg. Därför hade jag på morgonen satt dit ett blinkande bakljus och försökt sätta på mig en gul reflektorväst för att öka synligheten. Jag säger försöker för det gick inte så bra att sätta pa mig västen. När vi köpte AnnBritt (husbilen) förra november så var vi på en shopping spree på IKEA för att inhandla det mesta till bilen, även 6 stycken gula reflektorvästar. Nu när det var dags att använda västen sa rev jag upp förpackningen och satte i armarna men där blev det stopp. Efter några fruktlösa försök och jävlar anamma så åkte skiten av och det var då jag sag att västen var märkt: storlek 7-11 år. Så, är det någon som behöver 6 reflektorvästar i storlek 7-11 år så är det bara att hojta till.

 

Reflexväst storlek 7-11 år.

Reflexväst storlek 7-11 år.

Efter att ha svängt av den stora vägen vid Altkirchen och var inne på den femtionde kilometern så var det åter lugnt på trafik och jag njöt av bondgårdar, kor och kyrkor som svepte förbi. Rumpan var sedan länge bortdomnad. Det odlas mycket majs som foder till boskap i Tyskland så cyklandes med majsfält på båda sidor om vägen fick mig att känna som om jag var tillbaka i Kansas.

 

Den gula faran poserar mitt i majsen.

Den gula faran poserar mitt i majsen.

Eftersom jag har en ful ovana att begrava pannbenet och stå på utan att fylla på med vare sig vätska eller energi så började det nu gå riktigt tungt och de sista kilometrarna till Holzkirchen var väldigt tunga. Trots allt mitt toktramande sa klarades de forsta 60 kilometrarna av pa 2 timmar och 17 minuter (endast 5 minuter snabbare än vad jag har trampat samma distans på mountain bike).

Väl inne i stan var jag väldigt sliten så gick jag in med cykeln på fösta bästa Tengelmann (mataffär) och då kände jag hur det började flimmra for ögonen och jag hade svårt med ett så enkelt val som apesin eller banan. Efter lite ostrukturerat springade fram och tillbaka i affären så blev det tillslut 2 bananer, 5 snickers och 1 1/2 liter mjölk (kanske inte den mest nyttiga maten men men). Vid utgången ut ur butiken har de en disk där man kan köpa bakelser och några bord så där slog jag mig ner med min matsäck. 3 minuter senare var 2 bananer, 3 snickers och 1 1/2 liter mjölk borta och det kändes som om magen skulle spricka. Jag funderade på om jag skulle ta tåget tillbaka till München istället, men har jag bestämt mig för 120 km så ska det köras 120 km även om det tar hela natten. Men först sluta ögonen lite, sova i 10 minuter och låta magen sätta sig. 2 timmar senare vaknar jag upp ur en tung sömn och fattar inte riktigt vad som har hänt. Personalen i kassan ler lite medlidnade och säger att -det såg ut som om du behovde lite vila så vi väckte dig inte- och det var ju snällt.

Nu var klockan nu mycket och skulle jag hinna tillbaka till München innan det blev mörkt? Med förnyade krafter och lite medvind bar det iväg hemåt igen försökandes hitta tillbaka samma väg som jag hade kommit, inga problem visade det sig. Jag hade till och med tid att stanna och ta lite bilder.

 

Här skulle Husaberg:aren passa bättre - skulle vara skoj!

Här skulle Husaberg:aren passa bättre – skulle vara skoj!

 

 

Hoppas snön kommer snart!

Hoppas snön kommer snart!

 

Kyrkor och fina hus finns det gott om.

Kyrkor och fina hus finns det gott om.

Till min stora förvåning så kom jag tillbaka till vägskälet mot Schäftlarn betydligt snabbare än jag trodde och bestämde mig för att svänga av och trampa uppför den långa sega backen vis Schäftlarn som gick så trögt i måndags. Nu gick det inte alls lika trögt som tidigare, mkt pga att växlarna fungerade som de skulle men även för att jag visste hur lång backen var. Visserligen höll jag bara 15 km/h uppför backen. Patrik hävdar att han ligger runt 30 km/h, men jag tror att det är nedför han menar för att åka så fort uppför är omöjligt.

De sista 3 milen in mot München kändes bra och nu böjade jag se mer av räserhojar som tog sig en sväng efter jobbet. För att det skulle bli 130 km och 5 timmar 16 minuter  jämnt så tog jag ett ärevarv runt Westpark. Väl hemma så väntade en välförtjänt dusch och en stor portion hemlagad pasta carbonara.

Summering av träningen.

Summering av träningen.

Efter sammanlagt 190 kilometer på räsercykel så har jag hittat en ny kul sport och tror jag att jag är redo för söndagens tävling utanför Salzburg på 115 km. Jag kommer inte satsa på en bra placering utan bara på att ta mig runt i skapligt tempo och se det mer som kvalitativ träning inför skidsäsongen. Nacken verkar hlla skapligt och de nya Windfree vindbrusskydden som jag fick av Patrik gör att öronen skonas rejält.

 

Windfree wind protectors - works like a charm!

Windfree wind protectors – works like a charm!

Servus!

Marcus Stålberg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *