Tillbakablick; Första besöket på Girot 2010

Efter mycket research på nätet och läsandes av cykelforum så var det äntligen dags efter att ha längtat ett helt år så skulle jag äntligen få möjligheten att se Girot live, på lördagen skulle girot starta i Bormio gå över Forcola di Livigno tillbaka ner till Bormio för att sedan gå över Passo Gavia med målgång i Ponte di Legno. Efter allt läsande och efter och ha sett filmen från den legendariska passeringen av Gavia i snöstorm så bestämde jag mig för att Passo Gavia skulle bli mitt första berg uppför.

Passo Gavia 1988

Kollade väderprognosen dagen innan och det kunde komma snö nästa dag så packade med mig i princip en komplett vinterutrustning och gick sedan och la mig för att 05.00 stiga upp och sätta mig i bilen. Hade kollat upp rutten på google maps och matade in Bormio som slutmål, vad jag dock inte visste eller tänkte på var att den kortaste rutten skulle gå över Stelvio som inte var öppet för trafik ännu. Minns så väl när jag åkte upp längs stigningen över Reschenpass och tyckte det var riktigt mäktig natur och när jag sedan såg blicken över Vinschgaudalen så blev det ännu bättre, här nere var det vår på riktigt 20 grader varmt, allt blommande och härligt grönt underbara kontraster mot det gråa München jag lämnat på morgonen.

Kom ner till Prad am Stifserjoch och började köra uppför Stelvio, efter ett par kilometer kommer dock skylten som säger att passet är stängt, får panik och har ingen aning hur jag ska ta mig till Bormio. Väljer alternativ rutt på gpsen (en TomTom som är den sämsta navigatorn jag någonsin upplevt) och den vill att jag ska köra runt över Italien via Meran och Bozen, en nätt extrastrecka på 250-300 km. Får ännu mer panik men efter en noggrann studie av den manuella kartan så ska det gå och köra via Schweiz och Livigno så trots GPSens högljudda protester så rullar bilen igen.

Det är två pass som ska korsas och dessutom igenom tunneln som går från Schweiz till Livigno och jag var lovligt nervös när jag började närma mig utan och veta om tunneln var öppen eller ej, den var dock öppen och väl i Livigno så kommer jag rakt på girosträckningen så njuter och imponeras för varje meter jag kör på samma sträcka som proffsen snart ska rulla på.

Trots den extra tid det tagit med omvägen över Schweiz så kommer jag framtill Bormio i samma minut som den neutrala starten går, hinner precis stanna bilen och springa ut för att se klungan passera. Själva passet startar egentligen redan nere i Bormio men då jag inte var särskilt bra tränad för att cykla uppför och aldrig hade cyklat ett så långt bergspass  innanså körde jag tills vägen var stängd och parkerade sedan bilen.

Med mycket otur i tänkadet så bestämde jag mig för att skruva av klickpedalerna och sätta på vanliga pedaler för och kunna cykla med vinterkängor på, då det dessutom är rätt kallt tar jag på mig både underställ och jacka och överdragsbyxor, dessutom en tjock mössa. Vet att jag inte hann många meter innan jag insåg hur mycket man svettas även när det är kallt och folk bara skakade på huvudet när jag kom rullade i full vintermundering och de cyklade i kort-kort.

Fick flera gånger kliva av och leda cykeln men jag tog mig tillslut upp, på vägen hade jag funderat på var jag skulle stå och heja och när jag väl nått toppen rullade jag ner ett par kilometer till en plats där man kan se proffsen ett par kilometer innan de rullar förbi. Efter en lång väntan så kommer första helikoptern och det drar ihop sig, det är ännu bättre och se proffsen i full kamp och vet att jag fick rysningar i hela kroppen. Dessutom var ju Gustav Larsson med i tävlingen och oavsett vad som händer så fick jag inte missa honom när han passerar förbi.

Täten kommer och sedan första klungan däremellan dröjer det ett tag men sedan själv i ett kontrollerat tempo kommer Gustav och jag hejar så mycket det går, får dessutom med mig italienarna runt mig och det kändes som han fick en mental knuff i rätt rikting. Vet att han tackade och jag var riktigt stolt. Efter foton och videos så väntar min första nedfart på cykel, livrädd höll jag 15-20 km/h nerför och tog nästan lika lång tid att cykla nerför som uppför, men första gången är första gången och mycket nöjd och trött anländer jag till bilen, torr och varm.

Kör ner till Bormio och ser en skylt som säger att vägen upp till Stelvio är öppen, dessutom står det att dessutom ska vara möjligt att köra ner till Schweiz så jag chansar och påbörjar mitt första besök på Stelvio, den här vintern hade det kommit riktigt mycket snö och vallarna var 3-4 meter höga på vissa ställen och även om det inte var någon vidare utsikt så var det helt galet första gången man såg serpentinerna som slingrar sig uppför berget. Vänder uppe på toppen och åker sedan ner ett par hundra höjdmeter för att ta Umbrailpasset ner til Schweiz, visar sig att jag kommer ner i byn där Dario Cologna är född och dessutom på vägen jag tidigare åkt på morgonen, så en nätt tidsbesparing på 1,5 timme på vägen tillbaka mot München. Inte en droppe regn eller snö på hela resan. Dagen efter går Gustav dessutom och vinner tempoetappen vilket gjorde mig ännu mer nöjd med min resa. På vägen uppför Stelvio bestämde jag mig dessutom, cykla uppför är min grej och nu ska även jag bli en bergsget.

 

Can not load images!

About Patrik Lundberg

http://www.strava.com/athletes/724757

Patrik Lundberg

http://www.strava.com/athletes/724757

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *