Sankt Pölten Radmarathon Extreme

Efter över en veckas vila från idrottande och semester i Sverige så var det dags för tävling, då många känningar försökt kvalificera sig till UCIs VM i Köpenhamn kan ju jag inte vara sämre så efter 380 km bilresa till Sankt Pölten i närheten av Wien med ankomst 24.00 och uppstigning 05.50 så stod jag på startlinjen till Sankt Pölten Radmarathon Extreme som enligt informationen skulle bjuda på 158 km och 2700 HM.

Svensk som man är så tog jag inte för mig innan starten gick och insåg direkt att jag var alldeles för långt bak så fick slita första 7 km med 45 km/h i snitt innan jag var ifatt huvudklungan som låg bakom ledarbil och mc-poliseskort. Vi åker på bred väg motsvarande 90 väg i Sverige och även om bara höger sida är avstängd är hela vägen i bredd fylld av cyklister, ett par gånger blir det tvärnitar när folk som ligger för långt till vänster får väja för bilar som vikt ner i diket. Första gången vägen smalnar av så inser jag hur lång klungan är och försöker ta mig vidare längre fram men det är trångt och innan jag nått täten så svänger vi plötsligt av till höger och in på en smal väg.

Redan här var loppet egentligen redan kört för att kvalificera sig då direkt går in i första stigningen, ser täten två serpentiner högre än mig men det är omöljigt att köra ifatt uppför, när vi kommer till första nedförsbacken är det bara och hålla avstånd och se till så att det inte smäller eller att man blir påkörd, snitt på ca 60 km/h utför, när det planar ut står det klart att jag är i andra klungan, vi tuggar på i motvind och svagt uppför och det bränner rejält i benen som vanligt när det är tävling så håller jag mig på rulle och av någon anledning låg jag sist i pärlbandet tills vi kom fram till andra stigningen.

Brantare och längre än den första stigningen så folk börjar droppa av, högt tempo men inga problem och följa uppför, ett par riktigt starka +50 gubbar drar iväg och får en rejäl lucka tvekar men väljer och spara krafter och håller mig långt fram i täten väl uppe så är det hårdkörning utför 70 km/h med skarpa serpentiner och på en väg som jag aldrig cyklat förut så är det mycket adrenalin och små marginaler, vågar inte riktigt pressa på max och när jag börjar tappa på tätgruppen kommer lite panik, går ner i bocken men bromsbalansen är inte hundra så är riktigt riktigt nära att jag i en skarp vänstersväng får släpp och försvinner ut över branten, men håller mig på rätt sida även om jag känner framhjulet som är på väg och släppa, hinner i ögonvrån se 3 cyklister som hjälper en stackare som inte hade marginalerna på sin sida och åkt över räcket.

Nere i dalen ligger vi i 3 spridda klungor, efter lite tvekande så väljer jag och gå max för ansluta till klungan framför, får slita riktigt hårt och pulsen ligger runt 180 i ett par minuter innan jag kommer ifatt, längre fram ser vi de 3 gubbarna och snart är även de inhämtade, visar sig vara guld och ha de i täten för de drar som lokomotiv så trots motvind och 1-3 % stigning håller vi över 40 km/h i snitt

Kommer till tredje stigningen och nu är det rejält slitna ben,  vi är ca 10-15 stycken och ingen ens försöker attackera alla vet att det gäller o hålla ihop för att kunna hålla fart på platten, vi hinner se täten försvinna upp i backen men inte en chans o hinna ifatt sedan nedförsbacke med galet tempo igen, 2-3  km platt och sedan in i näst sista stigning, mer sol nu så svettas rejält och känner att det börjar dra i baksidorna, uppe på toppen noterar jag ett proffs som sitter och väntar och snackar i mobiltelefon och  han kommer senare att få huvudrollen för resten av loppet.

8 min, nedför är det nog sjukaste jag kört hittills, långa raka partier och sällan det inte går över 70km/h. I en av serpentinerna så hör vi motorcyklar komma bakifrån och nu börjar något helt galet, 8 motorcyklar försöker köra om men tvekar så helt plötsligt ligger 3 cyklister sen 2 motorcyklar, 2 cyklister osv. bestämmer mig direkt för att släppa lucka och får 2 mcs framför mig livrädd och med inga marginaler alls försöker jag följa för att inte tappa till täten och så kör vi hela vägen ner och inte förrän ett par hundra meter innan det planar ut har motorcyklarna tagit sig igenom och vi kan köra igen lyckas ansluta innan tåget hann gå, lägger mig sist på rullen, nu är det svagt nerför men vinden har vänt så även nu har vi motvind, pefekt och kunna vila lite mer och låta andra slita med tempot. (eftersom jag jobbat så hårt hittills)

Efter ca 15 km platt åkning börjar det regna, alpregn som vanligt så 1 min så är allt dygnsurt och sikten är noll, helt plötsligt kommer en röd tempoåkare bakifrån med sig har han 30 cyklister på rulle, visar sig att proffset som väntat uppe på toppen gjort det för att hålla fart åt någon under loppet, så allt vårt slit uppför är borta och vips är vi över 40 cyklister igen i ösregn, nervöst och trångt och flera gånger är det nära vurpor, tempokillen går ner i klungan och vilar ett par minuter för att sedan gå upp och sätta fart igen. Har rejält med krampkänningar så kör en gel och ca en halvliter med energidryck och krampen väljer att hålla sig på rätt sida.

Vi kommer sedan till sista stigningen och nu är jag rejält förbannad, ingen mening och kämpa och vara en av de bästa klättrarna när vi ändå blir ifattkörda på platten, stigningen är hård och även om jag glider bakåt första biten så sakta men säkert avancerar jag i fältet och när vi kommer upp i höjd så ligger jag i täten, ligger jämte bästa tjej och imponeras av hennes slit och svärande för varje meter uppför, det planar ut lite grann och medan alla väljer och hämta andan så går jag upp på stora klingan och till min förvåning så håller både puls och ben, kan trycka på rejält och får en lucka på 100-200 m och går därmed först över krönet, sliter åt mig en gel pressar i mig den och sedan full gas nerför, håller dock tillbaka och snart är jag förbiåkt, släpper förbi de mest galna och följer sedan dem ner. Väl nere är vi 9 stycken och en lucka på säkert en km bakåt, efter 300 m plattåkning så ser jag dock proffset stå och vänta oroligt med sin tempohoj och blir skogstokig, men vad ska man göra?

Med 10 km kvar blir det tyvärr en vurpa när två framför mig plötsligt går i backen, en riktigt riktigt otäck olycka, panikbromsar och lyckas väja, är påväg att stanna när jag ser att resten av min grupp fortsätter inser att jag inte kan göra något och ser att bilar redan stannat så drar iväg igen, en tjej som också fastnade ligger själv framför mig med ca 150 m till gruppen, blie all in för och försöka ansluta, kommer ifatt tjejen som gett upp och var påväg o släppa helt, låter henne haka på och kör sedan med mycket möda ifatt gruppen igen, hinner ifatt och hämta andan, vänder mig sedan om för att se den röda tempohojen ligga i gruppen bakom och hålla tempo ännu en gång, dock så tar de inte in lika mycket som förra gången, jag gissar att cyklist/cyklisterna han hjälper inte orkar hålla högre tempo och även om de är runt 20 stycken så är det bara 5 stycken kvar när de väl kommer ifatt oss.

Proffset slår av på takten och lägger sig 5 m bakom mig och övervakar allt och är beredd ifall han skulle behöva jobba igen, och så kör vi hela vägen in i mål, skiter helt i och spurta, vi har 2 tjejer som gör upp om 3 plats så vill inte störa och är inte ett skit intresserad av placering eller tid eftersom det knappast varit en rättvis tävling. rullar in på ca 5 timmar och är trött men inte död, det fanns mer krafter och jag hade kunnat jobba betydligt mer på slutet men kändes så meningslöst, funderade på och lämna in en protest men ingen i min grupp verkade bry sig eller störa sig på vad som skett så lät bli.

Konstaterar krasst att det fuskas ordentligt nere i Europa, 5 km efter start stod ett gäng från nått av teamen i Österrike och de körde sedan in i klungan och åkte hela loppet som personliga hjälpryttare åt cyklister som förmodligen betalat en bra slant för hjälp med och få en bra tid. Sjuka är att de väljer att åka igenom målgången och dessutom finns med på både målfoton andra bilder efter målgång. Fattar inte grejen med denna typ av fusk, kanske att de med hjälp nu är kvalifierade till vm men vad är meningen om de inte har där och göra från början. Att det dopas rejält bland amatörer här nere visste jag om men att det fuskas med sådana medel trodde jag inte.

I alla fall är jag nöjd med mitt lopp.  Taktiskt perfekt kört och när de flesta sackade ihop på slutet hade jag rejält med krafter i benen kvar, märks att träningen uppför gett resultat men jag skulle behöva längre stigningar för och kunna tjäna på det, som det är nu blir man ändå ifatt åkt utför eller ligger själv på platten och då spelar det ju ingen roll.

Cykeln funkade mycket bra och träffade även rätt med gel/bars och dryck, körde 1,5 l magnesiumvatten kvällen innan och på morgonen sen sportdryck med extra salt/mineraler + lite vatten på lagningarna.

Som vanligt var siffrorna i överkant, min pulsklockade visade på 2050 HM och de flesta jag frågade hade runt 2100 HM så även i Sankt Pölten överdrivs det (Eddy Merkcx Classic i Salzburg skruvar också på höjdmeterkurvan)

http://www.strava.com/activities/153999335

Bilder:

Can not load images!

 

 

About Patrik Lundberg

http://www.strava.com/athletes/724757

Patrik Lundberg

http://www.strava.com/athletes/724757

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *